Bläh! Sovit urdåligt inatt och har lite feber idag. Känner mig hängig och helslut. Ingen hosta eller snuva, men... det kommer väl.Samlar dessutom på mig en massa vätska. Hade riktiga valkar kring anklarna igår kväll. Visserligen ska jag ha mens i slutet av veckan, men... det brukar inte bli så här.Har försökt få tag på någon på vårdcentralen för att få provsvar, men det var tji... Det känns som om det inte är så bra. :(Idag ska jag försöka få bort lite tvätt och göra lite adventsstädning nere.

Och hon sjukskrev mig fram till nyår. Jag ska dessutom börja ta TSH-provet oftare, 1 gång i månaden. Hon sa att jag inte skulle vara orolig för att jag inte fått till värdena ännu, det SKA ta tid. Hon funderade också på om det verkligen är genomförbart att jag ska arbetsträna 50% redan tilll jul... Verkar som om alla andra har den självinsikt som jag själv borde ha. Ulla och killen från FK sa samma sak. Det är SÅ SVÅRT att ta det lugnt, det är ju egentligen inte arbetet som är det mest stressande för mig, det är ju avkoppling...

Varit till Umeå och träffat FK tillsammans med Ulla. Hon var underbar... :) Jag kände mig väldigt försiktig och ville inte säga något som jag skulle ångra senare. Jag har ju gjort min handlingsplan och har ju bestämt mig för att gå VÄLDIGT VARSAMT framåt. Var livrädd att FK skulle skicka över mig till AF direkt, men nej... Ulla fick honom att inse att troligtvis så är jag inte "färdig" vid nyår heller.Han lovade att han skulle se till att jag inte blev utan pengar den här månaden. Schysst kille!

Har varit på folkhögskolan idag och pratat med rektorn om arbetsträning. Vi gick genom hela skolan och tittade på de olika verksamheterna. Det fanns mycket mer där än vad jag visste.Vi kom överens om att jag ska börja med att vara med HälsoCouch-utbildningen i någon vecka. Sedan kan jag gå några veckor med någon annan verksamhet. Och när jag ska utöka tiden så kan jag kombinera flera verksamheter. Träffade Siv och jag kommer nog få möjlighet att arbeta med henne också.Det känns bra att komma igång med att ha något att gå till, men lite skräckförtjusning är det nog.

Har bestämt mig för att inte fortsätta att skriva ner någon historia här. Det blir inte bra helt enkelt. Men jag kommer att återkomma till historien då det passar. Det spelar egentligen ingen roll vad jag skriver, det förändrar ju ingenting. Måste försöka se framåt istället och BLI FRISK!

Efter konkursen så började min sambo arbeta på ett verkstadsföretag i närheten. Själv arbetade jag vidare på skolan, men fick mindre och mindre tid där. Otrivdes också, ingen utmaning, inget nytt, inget roligt...Hösten 1998 får jag en förfrågan om att börja arbeta på samma företag som H, som ekonom. Jag säger ja, och börjar där i oktober. Arbetar 50% där och 75% på skolan fram till nyår. I början av november blir min mamma akut sjuk i cancer och avlider veckan före jul. KAOS! Både känslomässigt och ekonomiskt. Det visar sig att den försäkring som hon hade och som min syster och jag och även mamma trott skulle utfalla på oss, utfaller till hennes sambo sedan knappt 1 år. Han hade kunnat ge den vidare till oss, vi hade ju kvar huset och kostnaderna för det, men han KÖPTE EN BIL........ Jag förlåter honom aldrig för det. Allt strul kring mammas hus och kostnaderna för det gjorde att jag aldrig riktigt kom mig till att sörja riktigt.Efter sommaren 1998 börjar jag på 75% på Företaget och slutar sedan vid nyår helt på skolan för att gå upp på heltid på Företaget. Jag trivdes väldigt bra och fick mer och mer arbetsuppgifter och ansvar.Min sambo startade nu ett nytt eget företag. Han slutade på Företaget och började istället arbeta heltid åt sig själv. På somrarna behövdes min hjälp med att ta emot gäster. Detta skapade stor irritation på Företaget.

Jag träffade min sambo H våren 1988. En klasskompis sammanförde oss och från början sa det väl inte klick, men framåt sommaren så tog det sig.Jag studerade i Umeå och redan under hösten så köpte H hus och vi flyttade in där tillsammans och jag började pendla.När jag slutfört mina studier så arbetade jag under 3 år på lite olika företag. Jag är ekonom och hade inga problem att få arbete.Fick ett förslag att börja som lärare i företagsekonomi vilket jag nappade på. Där blev jag kvar i 9 år.Under den här tiden så sålde H sin andel i företaget och startade restaurang istället. Från början gick det bra och han utökade snabbt antalet restauranger. Under hela den tiden arbetade jag mer än heltid på skolan samtidigt som jag skötte administrationen i H:s företag, samt hjälpte till i restaurangerna ibland. Det höll på att bli min död... Jag inser ju idag att jag var väldigt nära att gå in i väggen då, men... som tur var... fick vi lov att försätta företaget i konkurs. Det var min räddning. Sommaren 1997 var den bästa jag haft på många år. Lugnt och skönt :)

Hmmmm, vad vill jag egentligen med den här sidan och varför har den tillkommit?En kris i livet kan man väl säga, antar jag. 40-års kris???? Nja, kanske. Rent allmän livskris skulle jag nog hellre vilja säga.Men rent konkret kan jag väl säga att det hela brakade ihop under hösten 2005. Då gav jag på något sätt upp.Vad var det då som hände? Mycket... Det är svårt för mig att reda ut vad som hände och när och varför, men jag ska försöka göra det i den här bloggen. Har försökt gå tillbaks och tänka genom hur jag kände mig och hur jag tänkte. Det innebär visserligen att allt kanske inte kommer att stämma utan blir en efterhandskonstruktion, men min målsättning är att vara så ärlig som jag bara kan med hur jag kände DÅ.